På senaste tiden har jag tänkt så himla mycket på döden och på livet efter. Döden och allt sånt är väl något som finns runtomkring oss hela tiden egentligen, men slutet av 2010 & början av 2011 har det varit för mycket om sånt. För mycket folk i min närhet och runt omkring mig har dött eller blivit svårt sjuka. Det är så himla jobbigt med sånt här. Jag har aldrig under mitt liv varit speciellt rädd för döden eller att blik svårt sjuk osv, men nu helt plötsligt är jag livrädd. Jag är så rädd att något ska hända och att jag aldrig ska få se dagsljuset mer. Tanken på det får mig nästan att börja gråta, att vi alla någon gång måste lämna jorden för att fara iväg någon annanstanns, men vart?
Jag har så himla mycket tankar kring ämnet döden. Jag skulle vilja kunna prata med min farmor och farfar som försvann från livet för ca 6 år sedan och bara få fråga en hel massa frågor, allt från hur det känns att veta att man snart kommer dö, ifall man är trött, till vart dom bor/är just nu.
Jag har börjat leva i nuet, inte vänta med spännande saker tills imorgon, utan göra dom idag. Man vet aldrig vad som kan hända imorgon, så varför inte bara leva? 
Ni har säkert hörtalas om Chris Medina som var med i American Idol 2010 men tyvärr åkte ut. Han har ju en riktig hemsk erfarenhet han måste leva med livet ut. Hans fru och han skulle gifta sig, de var så kära och hade hela livet framför sig. Men helt plötsligt förändrades alla drömmar & framtida planer till ingenting. Hans fru var med i en olycka och sitter nu i rullstol utan att kunna prata, gå och kommer knappt ihåg nånting. Hur hanterar han det liksom?
Jag tänker inte slösa bort mina dagar längre, det tycker inte jag någonannan heller ska göra.
Man lever bara en gång, den gången ska man ta vara på!